17 december 2020
Kyrkan måste erkänna näradödenupplevelser och reinkarnation. Åtminstone det senare har varit känt i tusentals år, och ytterligare kunskap kommer nu från envisa forskare.
Det är klart, om kyrkan ger sig in i dessa områden så är några rädda för att förlora sin auktoritet, en roll som kyrkan har varit van att ha. Men måste kyrkan försöka vara en auktoritet? Den kan ju säga "vi söker vi också".
Det är också klart att dessa fenomen strider mot så kallat sunt förnuft och strider mot rådande världsbild. Men det här har vi varit med om förut. En gång stred också mot sunt förnuft tanken att vi bor på en boll som svävar fritt i en bana runt solen. Precis som den gången krävs att vi böjer oss för fakta och tvingas till nytänkande, och antagligen hamnar vi sedan någonstans som var oväntat. Så var det förra gången också. Åtminstone de som hade trott på en platt jord med en fast grund under tvingades till ett oväntat synsätt. Betraktelse.
Berättelser om nutida näradödenupplevelser och nutida reinkarnation är många gånger mycket noga kontrollerade. Kyrkan skulle vinna på en öppen attityd och att bidra till sökande efter kunskap.
Näradödenupplevelser är välkända och har undersökts noga, och det har skrivits mycket om saken.
Fråga kyrkan om döden, och den hänvisar till några ställen i Bibeln om liv efter detta. I stället bör den vara tillräckligt modig för att hänvisa till vad som sker i vår tid, nämligen näradödenupplevelser. Men det är mycket svårare, för det kräver självständigt tänkande och mod och inte bara att peka på bibeltexter.
Sök på näradödenupplevelse hos svenska Wikipedia, och du hittar många tips om läsning.
Reinkarnation, återfödelse, är känd sedan länge hos en del folk. Enligt typiskt västerländskt tänkande är dock detta ovetenskapligt och omöjligt.
På senare tid har reinkarnation uppmärksammats här i Väst efter noggranna undersökningar som bland andra Ian Stevenson och hans medarbetare gjorde i slutet av 1900-talet. Forskare har intervjuat och kontrollerat, och sedan åter intervjuat och kontrollerat. Deras arbete är häpnadsväckande. De har borrat och borrat i en sak som med västlig kultursyn är omöjlig. Men de har fortsatt.
I Svenska Dagbladet 24 december 2015 skrev biskop emeritus Bengt Wadensjö att tron på återfödelse är ganska spridd och att kyrkan måste ta den på allvar. Han kritiserades genast i samma tidning, bland andra av en annan biskop. De flesta replikerna kan inte läsas fritt på nätet, men Bengt Wadensjös artikel kan läsas. Tiderna förändras, och de som kritiserade honom har kanske redan börjat ångra sig.
En sammanställning om forskning och kunskapsläge finns i boken Barns minnen från tidigare liv av Göran B. Johannesson.
Information finns på författarens webbplats
www.tidigare-liv.se. Där finns material om och från boken, extramaterial samt en länk till en recension.
Bland mycket annat kan ett kapitel om födelsemärken, och vad de kan peka på, rekommenderas till läsning.
Här kan också nämnas något som i boken skymtar fram ibland, nämligen att det finns de som är förvissade om reinkarnation. De bygger på kunskaper från tusentals år av iakttagelser kan man förmoda.
Mot slutet av boken gör författaren en jämförelse med årstider: sommar och vinter växlar oupphörligt. Eller med dygnet: dag och natt växlar oupphörligt. På liknande sätt kan möjligheten finnas att en människas existens växlar oupphörligt mellan fysisk kropp och något annat. Det är som om hela boken pekar fram till detta. Raden av fallbeskrivningar, och resonemang före och efter dessa, blir en bas från vilken möjligheten läggs fram.
Det går tillägga att författaren har genomfört ett närmast otroligt arbete med denna omfattande sammanställning. Han har genomfört ett folkbildningsarbete med den största betydelse, och vi tackar och tar emot.
Här behövs ingen tro som många har upplevt som vacklande. I stället går det läsa på, fundera och kanske diskutera med andra, och tron övergår i visshet.
Vilka har bäst kontakt med Det Stora, eller bäst kontakt med Gud om du så vill? Är det biskopar, sedan präster och sist allmänheten? Det kan vara precis tvärtom. Så om tro på näradödenupplevelser och reinkarnation är spridd bland allmänheten, så måste kyrkan ta den på allvar.
Eftersom kyrkan är ett arv efter Roms behov och därefter rader av härskande klassers behov, blev den en kyrka som liknar en auktoritet, inte en sökande kyrka. Den auktoritära kyrkan undviker tankar som leder in i nya områden därför att fria tankar är riskabla för härskare. Följderna sträcker sig in i våra dagar.
Jesus talade om "himlen". Den kan tolkas som någon sorts tillvaro före eller efter ett fysiskt liv i en kropp. Tal om "himlen" kan alltså passa bra ihop med näradödenupplevelser och reinkarnation.
Enligt den bibelguide som finns i slutet av Bibeln skrevs evangelierna på grekiska, och man undrar vad de grekiska ord som användes då, och som nu översätts till "himlen", kan ha stått för på den tiden. Numera har vi uttrycket att något kan finnas i "en annan dimension", och då är det osynligt för oss. Kan det vara något liknande som grekiska ord för tvåtusen år sedan motsvarade? Någon kanske kan försöka utreda om det kan vara så.
Möjligen menade alltså Jesus "en annan dimension", och i så fall visste han antagligen vad han talade om. Han hade troligen varit i Indien i ungefär femton år och där kunnat lära sig en del speciellt.
En religion är en lära om de stora sammanhangen i tillvaron. Om kontakten fungerar med det som är osynligt men inflytelserikt, så får läran ett "andligt" innehåll.
En religion som inte erkänner existenser både före och efter jordelivet, och alltså reinkarnation, kommer att dö ut och ersättas av andra läror om tillvaron.
* * *
Kyrkan bör våga tänka nytt i dessa frågor. Den bör uppmuntra lokala grupper som kan studera material om näradödenupplevelser och reinkarnation.