− Nu bränner jag upp jorden!
skrek Catarina,
nu ska allting brinna
allt försvinna!
Det är färdigdiskuterat
och de tog slut, orden
Hon flirtar, är desperat,
se hennes charm.
Se hennes ansikte
hennes rörelser
hennes ensamhet.
− Känn vad elden är varm!
Hon är vuxen, är ett barn.
− Vad elden är het!
ropar barnet förskräckt
Nu flyr hon för egna lågor
glömmer allt, glömmer plågor
och problemen får distans.
Nu är hennes stora chans,
glömma allt i eldens hetta
Oskyldiga skriker av fasa
och stryker med
i hennes sista hopp,
den stora brasan.
Offras för hennes hemlighet
Snart ska brinna allting.
Snart ska rinna all tid
mellan utsträckta fingrar.
Ska hon hinna? Ska hon finna
det som gömdes undan?
− Vad ska jag tro på?
har hon alltid undrat
Hon kände inte sorgen,
en bitter sorg.
Hon kände bara hatet.
Hon hade hört så mycket
löftesrikt
och till intet
förpliktigande prat.
Hon visste ingen råd.
Se hennes stordåd
*
Så övergår natten i gryning,
ljuset växer till en ny dag,
och man samlas i små grupper.
− Denna förödelse och brand,
säger då någon stilla,
var av sorgens hand