Hon håller sin ensamhet
på armlängds avstånd bort.
Hon iakttar tills hon vet
vad en människa är för sort
Hon har aldrig längtat
hon har bara varit.
När något blev för svårt
har hon packat en väska
och farit
Tid har ofta
varit lång
och saknad kort.
Någon bjöd henne
en hand
och hon vände sig bort
Nu är tomheten tunn
och önskan
har ingen plats.
Hon irrar
i sitt frusna palats