Människan är liten
universum är stort.
Människans bild av universum
är formler på papper
i vanligt format.
Människan är liten
människan är stor.
Hennes bild av atomen
ritar hon på papper
och den är stor
som en hand.
Hon blandar ihop
stort och smått
och sina hugskott
och avstånd till en stjärna.
Ibland tror
hon sig se något,
långt från egna mått.
Kom då ihåg
att hennes uttalanden
är idéer i en hjärna.
Dock har vetenskapen
kommit långt:
Den är så djupt
ned i mikrokosmos
att nu famlar den.
Ganska långt, men:
Universum-modellen
har så bräcklig bas
att snart ramlar den.
Det är en delvis beskrivbar
och delvis begriplig natur.
Men svaren vi finner
leder till nya
och svårare frågor.
Och du räknar med
att det inte finns
någon Gud, eller hur?
Men livet blir svårt
om vi var dag ska tänka
att ansvaret enbart är vårt.
Och var och en har rätt
att fundera på eget sätt:
Hur kommer det sig
att något universum
alls finns till?
Eller, varför
har materien lagar?
Eller, förstår
vi allt vi vill
förstå?
Men. Hur är dina dagar?
Är de svåra? I så fall,
gå inte under av deras plågor!
Se en stjärnhimmel
och få perspektiv!
Se en soluppgång.
Se en humla. Se ett träd.
Låt inte futtigheter bestämma.
Du ingår i något större,
du är med i det ofattbara
− ofattbara − alltet
och dess liv.