Till meny

Till havet

Solen stod högt på himlen när han vaknade igen. Sedan han med tassarna gnuggat sömnen ur ögonen vände han sig om mot ryggsäcken för att ta fram lite frukost. Men! Vad nu då. Han såg dubbelt! Där var två ryggsäckar. Han gnuggade ögonen igen, länge och väl den här gången, och så tittade han. Det var fortfarande två ryggsäckar.
  − Hallå, sa plötsligt någon bakom hans rygg.
  Han hoppade till och vände sig häftigt om. Bakom en stubbe satt en lite grånad kanin med vänligt utseende och tittade på honom.
  − Hej kompis, sa den nye. Jag tar för givet att du också är på luffen.
  Hassan fick inte fram ett ljud.
  − Själv är jag på väg ner mot havet och klipporna och sandvidderna, fortsatte den nye. Jag brukar försöka ta mig dit en tur vart eller vartannat år.
  − Vad gör du där? fick Hassan osäkert fram.
  − Jo, jag brukar sitta och titta ut över havet ett par tre dagar i sträck, fortsatte den nye. Då förstår jag en del saker som inte går förstå annars.
  Hassan undrade för sig själv vad det var som skulle förstås, men han sa ingenting.

När kvällen kom hade de blivit bekanta med varandra, och Hassan kände sig ett ögonblick som om han nu var luffare på riktigt. De hade bestämt att dagen därpå starta den tre dagar långa färden ned till havet och klipporna och sandvidderna. Hassan hade sett klippor, men han hade aldrig sett vare sig en sandvidd eller havet.

Han sov oroligt den natten. Han drömde att alla vägar slutade vid stup. Sedan drömde han att månen blev större och större och föll ned mot honom. Då vaknade han och kunde inte somna om. Än en gång vakade han in gryningen och såg både en månskära och den ljusstarka Venus. Hans nye bekantskap snarkade ljudligt bakom sin stubbe.

Tidigt på morgonen satte de igång med den långa vandringen ned till havet. Den grånade kaninen gick först. De hade båda ryggsäck på ryggen. Hassan hade ju inte sovit mycket den natten, och han var fruktansvärt trött och snubblade lätt ibland på stenar och rötter på stigen. De gick och gick under vad som föreföll som en evighet, och de sa inte ett ljud på hela tiden.
  När solen började stå ganska högt på himlen stannade de och åt ur sina ryggsäckar. Den grånade kaninen hade en enorm packning med proviant som såg ut att kunna räcka i flera veckor. De sa inte mycket medan de åt, och sedan bar det av igen. Mitt på dagen åt de och sedan två gånger till innan det började skymma.
  Den natten sov Hassan som en stock, och han vaknade inte en enda gång ens av den grånade kaninens snarkningar.

Dagen därpå var ungefär som den första, och de gick och gick och gick. De pratade inte mycket nu heller. En väldigt tråkig väg var det också förresten. Den gick över ängar och genom skogar. Inget annat. Först var det en äng och så kom en skog. Sedan kom det en äng och så en ny skog. Det var inte som under Hassans första dagar. Inga vattenfall, inga bergsstup och inga ringlande krokar längs vackra sjöar. Nej, ängar och skogar.

Den natten sov han nästan ingenting igen. Han låg och funderade på vad som var viktigast för en kanin, och det var en väldigt svår fråga, och han kom fram till att det hade han egentligen inte en aning om. Framåt gryningen somnade han och väcktes snart av den grånade kaninens alltför käcka tillrop.

Snart var de på väg, och nu började det hända saker. Han hade inte någonsin brukat bry sig särskilt mycket om hur fåglar ser ut, men det var faktiskt uppenbart att de var av en annan modell här. De var vita och stora och högljudda och fräcka. Det var en annan doft i luften också, lite starkare än tidigare. Och så började det bli en massa klippor och stenar.
  Och så plötsligt, när de hade tagit sig upp på en klippa, fick Hassan för första gången se havet! Vilken storslagen syn! Långt, långt bort sträckte det sig. Hur långt som helst. Inget land syntes därborta. Här kunde man tala om vatten. Och vatten. Vågorna var inte dåliga heller. Stora och tunga rullade de mot klipporna vid stranden. När vågorna slog i klipporna så dånade det, och vatten sprutade rakt upp i luften och vitt skum yrde.
  Hassan blev bara sittande mållös och glömsk. Han såg hur våg efter våg kom rullande långt, långt bortifrån fjärran.
  − Varifrån kommer de? undrade han för sig själv.
  Det var bara vatten och vatten hur långt som helst. Långt därute kunde han se vita skumtoppar på vågorna. När han lät blicken fortsätta riktigt långt, så tycktes till synes oändligt långt borta vattnet ta slut. Där började molnen i stället, och de växte sedan upp i himlen. Hassan var förstummad, häpen och andaktsfull.
  − Jaså detta är havet, tänkte han.

Där satt så två kaniner på var sin klippa tills solen gick ned. Då tog de sig tillbaka en bit inåt land, in i en liten skog, för att finna en plats för att sova.
  Då blev hans tystlåtne grånade kamrat mera pratsam, och den kvällen berättade den grånade kaninen allt han visste om havet. Han berättade hur stort det var, och var det började och slutade. Han berättade hur stora vågorna kunde bli, och att ibland kunde det även hända att den stora vattenytan var helt stilla och lugn. Han berättade om de stora vita fåglarna och om skummet som yrde. Tills långt in på natten satt de och talade om havet.

Nästa dag satt de åter på var sin klippa och såg hela dagen ut över det väldiga, starka och hemlighetsfulla havet.
  Efter en lugn natts sömn fortsatte även nästa dag på samma sätt.
  Den dagen gjorde de också en lång tur på en sandstrand.
  − Tänk så mycket sand, sa Hassan för sig själv.

På morgonen därefter sa den grånade kaninen att det räckte nog nu för den här gången. Han ämnade fortsätta söderut en bit och undrade om Hassan hade lust att följa med.

Men vår vän hade andra planer och tackade vänligt och bestämt nej. Han tackade den grånade kaninen för allt som han hade fått se och höra talas om de senaste dagarna. Sedan förklarade Hassan att han tänkte söka sig tillbaka en bit längs den väg de kom. Han sa inget mer och de skiljdes.

Han ämnade ta sig tillbaka och ta in några dagar på det där värdshuset. Om de frågade honom närmare om vem han var, så tänkte han presentera sig som upptäcktsresande.

*   *   *

Efterord