Till meny

I ett främmande hus

Oooh, vad hungrig han var! Aldrig tidigare hade han varit så tom i magen. Blad och gräs och morötter och sådant, som kaniner älskar, var bara inte att tänka på. Här fanns inget sådant. Överallt, i varenda vrå, hade han letat, och ingenstans hittade han något att äta. Jo, en burk konserver, som det stod "Ananas i skivor" på, fanns här. Kanintänder är starka och är den kanske vackraste sortens tänder i hela djurriket. De gnager lätt igenom sådant som hårda morötter, men konservburkar av plåt, det går bara inte. Det finns gränser för allt. Men visst kunde det ha varit gott med ananas, fast det ju inte precis är kaniners baslivsmedel.
  I två dygn hade han varit instängd i det här konstiga huset nu. Kaniner är nyfikna av sig, det bara är så, det är deras natur. De har ett ordspråk:
  − En nyfiken kanin blir en klok kanin.
  Det hade han alltid fått höra. Det begrep han också sedan länge, att om man inte är nyfiken lär man sig heller inget. Den här gången hade han nog varit alltför nyfiken i alla fall.

Det hela började på fredag eftermiddag. En dörr stod öppen på det där konstiga huset på andra sidan vägen, som går förbi den gamla eken.
  − Vad finns det där inne? undrade han.
  Frågan fascinerade honom.
  − Vad? Är huset tomt? Bor det nån där?
  Han hade sett människor i närheten av huset flera gånger. Just nu verkade det emellertid inte som om någon var hemma. Fast en dörr var öppen.
  − Så slarvigt av dem att inte stänga dörren, tänkte han.
  Han kunde inte motstå frestelsen att undersöka saken närmare. Snart hade han skuttat ända fram och satt i dörröppningen och lyssnade, nosade och såg sig försiktigt omkring gång på gång. Han kom ihåg ett annat ordspråk nu:
  − En oförsiktig kanin blir en kortlivad kanin.
  − Vilket hemskt ordspråk, tänkte han. Brr, så ruskigt. Det andra ordspråket är mycket trevligare.
  Sedan han hade lyssnat, nosat och försiktigt sett sig noga omkring i flera minuter, utan att märka något som verkade farligt, bestämde han sig djärvt: Han skulle in! En sekund senare var han inne i hallen, och efter ytterligare två sekunder var han inne i köket. Där stannade han upp. Här såg ut som i vilket hus som helst, antog han, fast han aldrig tidigare hade varit inne i något annat än kanin-hus.
  − Vi kaniner bor också i "hus", tänkte han. Men de är nere i jorden.
  Här fanns stolar, bord och en massa saker, som de som bodde här antagligen använde ibland. Han visste inte så noga. Mest nyfiken blev han först på en sko. Den var vit och blå och luktade jord och gräs, och människa naturligtvis. Sedan hoppade han upp på en stol och ställde sig på bakbenen för att få överblick över bordet. En tidning. Två koppar. Han hoppade upp på bordet. Det var kaffe kvar i en av kopparna. Han nosade.
  − Usch, hur kan de dricka sånt?
  Han hoppade ner och var just på väg in i nästa rum, då det smällde till. Hjärtat hoppade upp i halsgropen, och pulsen gick upp till det dubbla, och på en halv sekund var han vid ytterdörren − som var stängd! Den hade blåst igen. Å, milda makter!

Han var instängd! Sextiotre gånger hoppade han upp så högt han kunde mot dörrhandtaget för att försöka hugga tag i det och öppna. Han räknade alla gångerna. Sedan försökte han minst tvåhundra gånger (han orkade inte räkna) putta upp dörren med alla sina krafter. Det gick inte. Sedan rusade han runt i alla rummen för att se om det kanske fanns något öppet fönster. Nej. Då sprang han runt ännu en gång och undersökte fönstren. Inte nu heller och det kanske var väntat. Pladask föll han av utmattning ihop mitt på köksgolvet. Där låg han på magen, med nosen mot golvet (som luktade fernissa) och med tassarna rätt ut åt var sitt håll.
  − Men vad har jag ställt till med nu? tänkte han. Fast det kanske inte var mitt fel ändå, för vem kunde ana att dörren skulle blåsa igen? Det var nog inte ens en chans på miljonen, att dörren skulle råka blåsa igen just när jag var här inne.

Det började skymma ute och snart var det mörkt. I ett hörn intill en stol hade någon lämnat en tröja på golvet. Han kurade ihop sig på tröjan. Snart började han tänka på sin mamma och de andra kaninerna.
  − Vad de ska undra var jag är, tänkte han. Och vad mamma ska vara ängslig!
  − Fungerar telepati tro? kom han plötsligt på. Somliga säger det, men jag har alltid tvivlat. I ett sånt här läge måste dock alla medel prövas.
  Så han blundade och koncentrerade tankarna allt vad han kunde och formulerade följande meddelande, som han koncentrerad och intensivt tänkte sju gånger:
  − S O S, S O S. Är instängd i det konstiga huset bakom vägen, som går till eken. Oskadad men kommer inte ut.
  Det började smattra mot taket, och han förstod att det regnade.
  − Det kunde ha varit värre. Här är i alla fall torrt och tak över huvudet.
  − Undrar om nån uppsnappade meddelandet? tänkte han sedan och somnade.

När han vaknade var det ljust igen, och han hörde röster ute.
  − Nu kommer de! tänkte han och pulsen var återigen uppe i det dubbla. Nu kommer de som bor här.
  Fort smet han iväg till ytterdörren och kröp ihop och gömde sig i vrån intill. Hans plan var nu att ögonblickligen när dörren gick upp, skulle han smita ut snabbare än en oljad blixt.
  − Men tänk om de har en hund med sig! kom han på utan att förstå varför.
  Han blev nästan skrämd från vettet.
  − Nåja, i så fall får jag väl smita mellan benen på den. Många hundar har jag sprungit ifrån förr, och det ska nog gå nu också.
  Han lugnade ned sig och lyssnade igen. Nu var rösterna svaga och långt borta. Det var ingen som skulle till huset, utan det var bara några som hade gått förbi på vägen.
  Fyra gånger till den dagen hörde han steg eller röster och intog platsen vid dörren, beredd att göra en snabb utbrytning. Men ingen kom till det konstiga huset, och dagen gick.

Dagen gick, och han letade efter något att äta men fann inget. Vatten fann han dock, som tur var. Någon hade vattnat blommor och lämnat en kanna framme, halvfull med vatten. Han lutade på den och drack ur pipen.
  Några gånger tänkte han på sin mamma och de andra kaninerna. De gångerna försökte han åter sända det telepatiska meddelandet, fast han tvivlade på att någon skulle råka ha sin telepati-mottagare inställd på just hans frekvens. I dag lade han också till:
  − Saknar föda. Har vatten.
  Han somnade tidigt den kvällen och drömde att han jagade hundar. Sedan drömde han att han var astronaut.

Han vaknade, och nu var det alltså söndag.
  Ute, på fönsterbrädan, satt en skata. Den såg intresserat och länge på honom. Kaninen tyckte att det var obehagligt.
  − Det är svårt att förstå sig på skator, sa han för sig själv. Undrar vad den tänker på?
  Så flög den. Huset var helt tyst. Åter var han rädd.
  Skulle de komma hem i dag så att han kunde smita ut genom dörren?
  Egentligen hade han inte riktigt gillat rymningsplanen. Det fanns inget grandiost eller hjältemodigt över den.
  − Jag borde bryta mig ut på nåt stiligt sätt, sa han för sig själv. Kraftfullt och modigt. Tänk om jag gjorde det, vad kaninflickorna sen skulle beundra mig.
  Långt bort i drömmarna kom han och fantiserade om att han slog ut dörren så att träflisorna rök. Sedan skulle det stå om honom i tidningen:
  − Tapper kanin bröt sig ur livsfarlig situation med bara tassarna.
  Han hade börjat fundera ut lämpliga intervjufrågor och -svar, då telefonen ringde och han häftigt och skrämd återkom till verkligheten. Minst tio gånger ringde den innan det åter blev tyst. Sedan dröjde det en halvtimme innan han var lugn igen.
  Förutom att han var på god väg att svälta ihjäl, så var det ett fruktansvärt obehagligt hus. En skata som iakttar en när man sover. Telefon som ringer.

Frampå eftermiddagen trodde han att han hade bestämt sig:
  − Om de inte kommer hem innan kvällen, så kraschar jag en fönsterruta och hoppar ut.
  Den här idén var inte helt ny. Den hade prövats fram och tillbaka ända sedan lördag morgon. Det var bara det att han tvivlade på att det kunde vara helt rätt att slå sönder andras fönsterrutor. Därför hade han upprepade gånger avfärdat idén.
  − Tänk om jag slår sönder en ruta! funderade han. Då kan det sen börja regna in i huset, och det kan bli fuktskador. Snön, till vintern alltså, kan driva in och förstöra nåt här inne. Kanske de där dumma skatorna skulle börja inrätta sig här inne och kanske bygga bo och smutsa ner.
  − Nej, tänkte han, om jag slår sönder en ruta kanske huset sen skulle bli skadat.
  − Alltså, kom han då fram till, om de inte kommer hem de närmaste dagarna, måste jag nog svälta ihjäl och dö här inne. Då hittar de en död kanin när de kommer hem.
  Han funderade lite på var de skulle hitta honom. På köksgolvet eller i den mjuka soffan eller ...

När kvällen kom, satt han i soffan och insåg att han inte kunde bestämma sig. Skulle han krascha en ruta eller skulle han vänta och vänta och kanske svälta ihjäl här? Telefonen ringde igen, men den här gången spelade det liksom ingen roll. Det viktigaste nu var hans egna tankar om vad som kunde hända om han kraschade en fönsterruta.
  − Vi får se i morgon, tänkte han. Om de inte kommer hem i natt, så gör jag det i morgon.

Han somnade och sov mycket oroligt för han var så hungrig. Han drömde att han var i TV och var en berömd professor i matematik. Sedan drömde han att hans päls var rutig och att alla såg på honom överallt, så han målade pälsen men sedan föll den av honom.
  Före gryningen vaknade han och var fruktansvärt hungrig. Han låg på rygg och stirrade i taket och var alldeles tom i huvudet. Nu låg han bara där, klarvaken men utan en vettig eller konstruktiv tanke i skallen. Nu var det måndag morgon och nu måste något ske.

Han kravlade sig upp på benen. På stapplande ben och med slokande öron tog han sig fram till en av stolarna vid köksbordet.
  − Upp! sa han högt till sig själv. Jag måste upp igen.
  Han orkade inte hoppa.
  − Upp!
  Han orkade inte nu heller.
  − Upp!
  Och han orkade. Sedan tassarna upp på bordet. Och, hopp! Han lyckades igen. Han var uppe på bordet.

Nu mådde han bättre.
  − Faktiskt är det trevlig utsikt här uppe, tänkte han.
  Han såg över till det andra rummet. Ut såg han också. Där ute regnade det i dag.
  Men det var ju inte för att titta på utsikten eller kolla vädret som han hade klättrat upp på köksbordet igen. Nej, det var för att nu skulle det ske. Nu skulle utbrytningen ske. Nu skulle den stora hjältemodiga bedriften utföras, som skulle göra honom omtalad i kaninkretsar för långa tider framåt.
  Så slog han åter in på fantasiernas väg, och en kvart senare satt han fortfarande där och fantiserade.
  Han återkom till frågan om varför han egentligen var uppe på bordet igen.
  − Kanske ska jag uppskjuta utbrytningen ett tag till ändå? sa han för sig själv. Eller? Fast jag har ju bestämt mig. Men det är ganska regnigt ute om man tänker efter.
  På bordet låg en enkrona.
  − Jag kanske ska singla slant om saken, kom han på. Krona, jag kraschar rutan och hoppar. Klave, jag väntar en stund med det slutliga avgörandet.
  Han kastade myntet och det blev krona.
  − Jag kastar en gång till för säkerhets skull, tänkte han.
  Men innan han hann kasta, upptäckte han skatan i fönstret på den andra väggen. Den satt utanför på fönsterbrädan och iakttog honom.
  − Har den suttit där länge? undrade han osäkert. Omöjligt att veta. Usch så obehagligt.
  Nosen kändes kallare nu och hjärtat bankade. Då ringde telefonen igen, och han hoppade högt av förskräckelse. Nosen darrade och hjärtat bankade jättefort och hårt. Skatan såg på honom, och han förstod inte vad den tittade på.
  Nu var telefonen tyst, men skatan satt kvar. Han var panikslagen. Skatan flög sin väg, men han kände ingen lättnad för det. Han var bara trött, utsvulten och rädd, rädd, rädd. Tankar, idéer och känslor bara rusade runt hur som helst i honom.

Då upptäckte han att nere på golvet i en vrå satt en mus och iakttog honom från sitt hål. Han fick inte ens vara i fred!
  − Detta hus är ett förbannelsens hus! ropade han. Här inne blir kaniner tokiga!
  Och − på fem sekunder var det gjort: Han slängde en blomkruka genom glaset så bitarna yrde. Strax var han ute på fönsterbrädan, och efter en snabb blick för att se att det inte var något vasst glas där han tänkte hoppa, var han nere på marken.

Det regnade − men han var ute.

Nästa kapitel