Till meny

Ute − och vid liv

Här var ingen tid att förlora! Med några raska skutt var han borta vid en hög med bräder. Några stack ut lite så att de blev skydd mot regnet. Där växte klöver intill så att han kunde stilla hungern. Vatten drack han ur några små pölar.
  − Så otroligt gott! tänkte han. Friskt, rent vatten och dofterna av vått gräs och jord. Tänk så skönt att få leva i alla fall och att få vara fri och inte instängd.
  Han åt försiktigt lite klöver och drack försiktigt. Det gällde ju att ta det vackert här med en mage som de senaste dygnen hade blivit helt tom.
  Framåt middagstid slutade det regna. Det sken upp, och bakom ett svagt dis såg han solen.

De senaste timmarna hade han funderat över om han skulle skutta hem så fort som möjligt och ropa till alla att han levde, och att de inte behövde vara oroliga längre. Men till slut bestämde han sig för att vänta något med hemkomsten. Han hade ju varit försvunnen så länge nu, att de där hemma vid det här laget nog trodde att han var död. Han fantiserade om vad de kunde säga till varandra:
  − Han har säkert blivit uppäten av en räv.
  Alltså beslöt han sig för att passa på att utforska världen litegrann och se sig omkring lite, innan han återvände hem.

Det fanns mycket att ta reda på. Till exempel, vad var det för oväsen uppe i den där fågelholken? Då och då tittade en liten fågel fram, och den såg då oftast mycket rädd ut och drog sig snabbt in igen. En gång var det en liten fågel som omväxlande tittade ner på marken och omväxlande höll för ögonen med vingarna. Ganska snart försvann den in igen. Kvitter, skrik och skrän var det hela tiden.
  − Vad håller de på med? undrade kaninen häpen.
  Då var plötsligt en av de små fåglarna utanför holken, i luften! Men sämre flygteknik hade kaninen väl aldrig sett. Fågeln var lika mycket upp och ner som den var rätt.
  − Jag känner mig nästan generad, tänkte kaninen. Jag undrar om inte till och med en kanin skulle kunna bättre.
  Fram och tillbaka flaxade den lilla fågeln.
  − Nu störtar den! ropade kaninen.
  Han skulle just rusa fram och ta emot den med tassarna och rädda den, när den åter kom rätt. Då var fågeln mitt inne i en buske, där den i sista ögonblicket desperat fick fatt i en liten gren med båda fötterna och blev sittande krampaktigt och snett. Där satt den sedan i nästan en timme.
  Under tiden hände annat. Två andra små fåglar lämnade holken och gav sig nästan samtidigt ut i tomma intet. Under skrik och oväsen fladdrade och flaxade de. En hamnade tio meter bort på en sten, och den andra blev sittande i en björk på nedersta grenen. Där satt de sedan, tydligen förskräckta och inte vana vid vad de skulle ta sig till med nu.

Inget mer hände. Snart blev kaninen uttråkad av att vänta på vad som skulle ske härnäst, och han skuttade långsamt därifrån. Hela tiden grunnade han över vad fåglarna hade hållit på med.
  Plötsligt kom han på:
  − Aha. Det måste ha varit fågelungar på sitt livs första flygtur. De kanske lär sig med tiden. Men inte såg det särskilt bra ut den här gången inte.
  Senare på dagen återvände han, men då fanns inga fåglar att se, och i holken var det tyst. Han antog att där var tomt nu.

En annan fråga dök upp gång på gång: Borde han inte skutta hem så snart som möjligt?
  − Har de väntat så här länge, så kan de nog vänta lite till också, tänkte han.
  Han var skakig och upprörd efter den skrämmande händelsen med instängningen i huset, och han borde varva ned lite och bli i bättre balans innan han återvände.

Så gick dagen. Han åt lite klöver då och då och drack en skvätt i en bäck. Hela dagen kände han sig underlig i hela sig på ett sätt som aldrig hade hänt förut.
  När kvällen kom kröp han ned under en stor, tät enbuske. Han låg länge och tänkte på olika saker. Det var inte kallt. Himlen var klar, och när mörkret kom kunde han se några stjärnor. Han tittade på dem en stund och funderade över dem. Snart somnade han och drömde att han var på rymmen.

När han dagen därpå vaknade sken solen och himlen var blå, och det blåste en svag, varm bris. Nu var han inte ensam längre. Mellan några stenar en liten bit bort bökade en igelkott i marken. Kaninen såg på intresserat en lång stund utan att igelkotten tycktes ha lagt märke till honom.
  − Hallå! sa han sedan högt.
  Igelkotten ryckte till, och för säkerhets skull spretade den också med nålarna.
  − Jaså är det du, sa igelkotten som kände igen honom sedan tidigare.
  Nu såg även kaninen att det var en bekant. Många av djuren i den här delen av skogen kände ju varandra, fast det var klart att bekantskapen i många fall, som här till exempel, var helt ytlig.
  − Vad bökar du i jorden för? frågade kaninen. Letar du efter nåt eller ska du gräva ner och gömma nånting?
  − Jo, ser du, jag håller på och lägger ner en telegrafkabel, svarade igelkotten och försökte se allvarlig ut.
  − Nej, nej, fortsatte han och skrattade. Inte alls. Jag bökar bara som vanligt, precis som annars.
  − Jaha, tänkte kaninen.
  Han förstod inte riktigt men sa ingenting.

Igelkotten återgick till att böka i marken så sand och jord nästan yrde. Kaninen för sin del övergick till det kritiska tänkande som han förstått att han var mästare i. Många gånger hade han ju märkt att han tänkte ett steg längre än många andra. Just nu tänkte han på att det egentligen var ganska korkat av igelkottarna att inte leva på klöver.
  − De, som är en så gammal djurart, har ju haft gott om tid för en sån förnuftig och trevlig omställning, tänkte han. Stackars igelkott.
  När han åter såg på igelkotten kände han sig lätt medlidsam.

Sedan började han tänka på världsrymden, och snart var han inne i en av favorit-funderingarna, den om planeten Kaninurius. Där härskade vita kaniner, och de hade rymdskepp, med vilka de ibland i hemlighet besökte Jorden, de hade datorer och de hade allt möjligt modernt och det var så mycket, som de hade. Till exempel hade de helautomatiska fabriker för morotsframställning.
  Just när han var mitt i en intressant scen, där han styrde ett av rymdskeppen, avbröt igelkotten honom:
  − Vackert väder vi har.
  Igelkotten tyckte att det var trevligt att kaninen satt där under enbusken medan han själv bökade i jorden. Då hade han ju liksom lite sällskap.
  − Ja verkligen, svarade kaninen som var irriterad över att tvingas lämna rymdskeppet.
  − Men i går var det sämre, fortsatte igelkotten. Det regnade hela morgonen.
  − Ja just det, svarade kaninen som raskt beslöt att inte berätta något om fångenskapen i huset.
  − Och i morgon ska det visst bli fint också, fortsatte igelkotten mellan angreppen mellan trädens rötter.
  − Han verkar inte vara särskilt språksam, tänkte igelkotten.
  Sedan fortsatte han högt:
  − När jag är klar här ska jag hem och fortsätta skriva på mina memoarer.
  − Jaså, svarade kaninen frånvarande.
  Han var åter i rymdskeppet och höll på med en svår manöver i ett gravitationsfält i närheten av en neutronstjärna.
  Igelkotten fortsatte:
  − Första kapitlet måste bli klart innan vintern, för då ska jag sova.
  − Jaha, sa kaninen. Vad är det för nåt, amomerer?
  − Memoarer, rättade igelkotten. Följ med hem och titta. Lite frukost kan jag bjuda på också.

Så kom det sig att kaninen sakta skuttade efter en igelkott hem till hans hus för att få frukost och för att få se vad han skrev, vad det nu var det hette.

Hemma hos igelkotten luktade det kaffe och rostat bröd och marmelad. Igelkottens fru satt i telefon, och hon blängde ilsket på dem, när de bullrande kom in genom dörren och igelkotten yvigt och högljutt berättade om vad han haft för sig under veckan som gått. Han sänkte genast rösten. Sedan plockade han fram torsdagens tidning och pekade på en bild på första sidan. Den visade ett jordskred ner i en bäck och hur en älg och några bävrar stod intill raskanten och förfärat stirrade.
  − Jag såg alltihop, berättade igelkotten.
  Han talade med hög röst igen, men nu hade hans fru lagt på luren och slamrade med porslin i ett skåp.
  − Ja inte själva skredet förstås, fortsatte han, för det var väldigt tidigt på morgonen. Men jag såg hur det hade rasat, och hur bäverdammen hade blivit illa tilltygad och alltihop. Ja det var fruktansvärt.

Sedan språkade de en del om annat som stod i tidningen. En igelkott i Ljungdalen hade hittat en sten, som man trodde var fem miljoner år gammal.
  − Den kanske har kommit från rymden nånstans, sa kaninen vars intressen ju låg mera åt det hållet.
  − Ja kanske det, sa igelkotten sakta och nu var han djupt försjunken i tankar.

Därefter åt de frukost och igelkottens fru sa:
  − Ta mera ost.
  − Han ska väl ha mera rostat bröd? fortsatte hon sedan. Ät mera gröt, det blir ingen middag förrän klockan fyra.
  Kaninen försökte säga något om att han nog måste gå innan dess, men då förklarade igelkotten i bestämd ton att visst skulle han stanna till middag. I samma ton sa igelkotten sedan att nu skulle igelkotten berätta om sin farbrors frus bror, som hade varit med och utforskat den dittills ganska okända Gråstenssjön, och sedan skulle han visa fotoalbumet från Björkö-resan, och sedan skulle de ju titta på hans memoarer.

Nästa kapitel