Till meny

Igelkotten berättar mer

Efter frukosten diskade igelkottens fru, och igelkotten berättade om sin farbrors frus bror som hade varit upptäcktsresande. Fyra stora sjöar hade han utforskat, och den långa bäcken, som förenade Andsjön med Ekorrvattnet, skulle till stor del ha varit okänd utan hans svåra och tålmodiga undersökningar. Då och då sköt igelkottens fru in några ord eller kom med ändringar, och då kunde igelkotten säga:
  − Javisst ja, det glömde jag.
  − Varför blev han upptäcktsresande? frågade kaninen.
  Det visste de inte och det visste inte heller farbroderns fru, fast hon ju borde veta bäst.
  − Jag för min del tror, att det var för att det gick så mycket åska den sommaren då han föddes, sa igelkottens fru.
  Igelkotten började stoppa sin pipa och titta ut genom fönstret. Kaninen antog att han inte höll med sin fru, men förutom det förstod kaninen ingenting.

Sedan blev det fotoalbumet från resan till Björkön. Dit hade igelkotten och hans fru varit förra våren.
  De satt runt bordet, och igelkotten visade och berättade och hans fru hjälpte till.
  − Där är vackert, tänkte kaninen.
  Han fick se foton på konstiga berg och på intressanta stränder. Ett foto visade herr och fru igelkott på en kaj, uppställda mot kameran. De såg glada och allvarliga ut på samma gång, och bakom dem var en båt.
  − Det var väl den de åkte med, tänkte kaninen.
  Ett annat foto visade fru igelkott uppställd framför ett stort gammalt träd, invid vilket var en skylt med en massa bokstäver som var för små för att kunna tydas.
  − Det här trädet planterades för etthundrafyrtioåtta år sen av den första igelkotten som startade reguljär båtförbindelse med Björkön, förklarade igelkotten.
  − Etthundrafyrtionio, rättade fru igelkott.
  − Förlåt, det blir det, sa igelkotten och fortsatte.
  Så småningom försvann fru igelkott ut i köket och det började klirra igen.

− Varsågoda! ropade hon en stund senare. Middan är klar.
  Då reste sig igelkotten och kaninen och sträckte på benen. Klockan hade hunnit bli fyra.
  − Ojdå vad den här dagen har gått fort, tänkte kaninen.
  De åt middag och sedan blev det efterrätt.
  − Jag måste nog börja tänka på att gå nu, började kaninen försiktigt.
  − Men nej inte ska han gå nu! utropade fru igelkott. Sätt sig nu där i soffan ett tag så blir det kaffe sen. Eller lägg sig.
  Kaninen satte sig. Sedan blev det kaffe, och sedan skulle igelkotten se ett program på TV om kulspetspennans korta historia. Kaninen såg också programmet, och sedan försökte han än en gång att bryta upp.
  − Nej nu ska vi titta på mina memoarer, avbröt igelkotten honom.
  Igelkotten gick bort till bokhyllan och tog ner tre stora pärmar.
  − Han kan ju sova över här, sa fru igelkott. Här finns gott om plats. Lägg sig var han vill.
  Fru igelkott gick och lade sig. Igelkotten och kaninen däremot satt uppe tills klockan var tolv.

Igelkotten började berätta:
  − Första kapitlet ska handla om min uppväxt fram till skoltiden. Det handlar alltså om tiden bakom Granberget. Det var där jag växte upp. Till det kapitlet har jag samlat nog med material nu, tror jag nästan. Jag har fått min fasters fotoalbum, och så hittade vi förra året en kappsäck med en massa gamla brev och anteckningsböcker och kvitton och annan bråte. Ja, jag har inte hunnit gå igenom alltihop ännu. Du skulle se fotoalbumet. Bladen hänger lösa, så slitet är det. Men man känner igen alla på korten. Nästan i alla fall. Nå nog om det. Jag har skrivit en hel del på kapitlet, och det håller på att ta form nu. En spännande del av kapitlet handlar om den stora skogsbranden, då all skogen på den västra sidan av berget brann upp. Det finns bilder på det förresten i fotoalbumet, men det är de sista bilderna. Sen, nämligen, när min faster hade bytt film i kameran så tappade hon kameran, och då brann den upp den också. Sen skaffade hon ingen ny kamera, förrän det året då de semestrade nere vid havet.
  − Titta här hur det brinner, sa igelkotten.
  Kaninen tittade på ett skrynkligt fotografi som visade en massa rök. Något annat syntes inte.
  − Är det rök? undrade han.
  − Rök, sa igelkotten. Överallt.
  − Här är ett foto på min faster också, fortsatte han.
  Från ett annat skrynkligt fotografi stirrade en okänd igelkott rakt mot kaninen. Herr igelkott fortsatte:
  − Hon ställde kameran på en stubbe, och sen fick en av mina kusiner, som var hemskt liten då, trycka ner knappen med nosen. Titta, här är ett annat kort, där också han är med på ett hörn.

− Vill du höra en bit av kapitlet, hur det är tänkt att bli?
  Kaninen nickade ivrigt, och igelkotten började läsa:
  − Dagen efter den stora skogsbranden var vi alla samlade nere i dalgången bortanför jätte-eken. Vi var alla välbehållna. Pappa var trött och rufsig, och mamma var orolig och sprang fram och tillbaka en massa i onödan. Min faster var sotig lite överallt och hade aska på nosen för hon hade sprungit omkring och letat efter kameran, ända tills pappa tog ett fast grepp om henne och släpade iväg henne därifrån. Alla var som sagt välbehållna, och pappa berättade att han hade varit till dalens nedre ände och där hittat de två andra igelkottsfamiljerna, och även de hade klarat sig allihop. Där nere hade han förresten fått höra märkliga och fantastiska historier. En älg, berättade man, hade, när elden rasade som värst, tagit emot ett fallande träd med bara hornen och räddat två av igelkottarna från att krossas under trädet. En bäver hade lyckats leda vattnet från en damm ut över en äng och därmed hindrat elden från att sprida sig över ängen. En räv hade, med fara för eget liv, sprungit omkring i skogen framför eldens front och väckt alla sovande. Ja, ännu mer hade pappa fått höra där nere i dalens andra ände, och han sa att där var de både ivriga att berätta och chockade och trötta. Vår familj hade klarat sig betydligt lättare och utan större dramatik (utom det där med fasters kamera förstås).
  − Klarade de sig? frågade kaninen oroligt. Älgen och räven?
  − Javisst. Älgen blev lite svart förstås. Räven svedde svansen men tyckte inte att det gjorde nånting.
  Därefter fortsatte igelkotten:
  − Sen räknade mamma oss alla en gång till, för säkerhets skull, och avslutade med en lättad suck. Förra gången hon räknade var pappa nere i dalen, och hon glömde det ett ögonblick och blev alldeles ifrån sig. Sen gick de närmaste dagarna. Vi började bygga ett nytt hus, och vi rekognoserade och markerade nya vägar till olika platser som då och då skulle besökas. Kort sagt började livet återgå i normala banor igen. Mamma skaffade nya köksattiraljer och annat i stället för dem hon förlorade, och efter två veckor var det nya huset färdigt, och då var det en liten invigningsfest. Bara inom familjen förstås. Branden hade ju blivit en svår olycka för många, och det passade kanske inte med nåt hejdundrande kalas just i det läget. Sen blev det höst och vinter och sen blev det sommar igen.
  − Ja, vad tycker du? frågade igelkotten.
  − Spännande, sa kaninen. Blev det ny skog sen? Jag menar där det hade brunnit?
  − Visst, det växte så det knakade i askan efter den gamla skogen. Vi var där och tittade, frugan och jag, förrförra året. Det går inte känna igen sig. Ska vi ta en kopp te innan vi fortsätter? Kapitel två sen ska handla om min skoltid, men det tänker jag skriva sist, för det var en så tråkig tid.

De drack te, och igelkotten plockade fram skorpor och ost.
  − Vad han verkar ha varit med om mycket, tänkte kaninen. Och vad han verkar vara nöjd.
  Det började bli mörkt ute.

Efter teet gick de igenom resten av igelkottens tre pärmar. Ibland stannade han upp och läste ett stycke medan kaninen andäktigt hörde på. Ibland bläddrade de snabbt vidare. När igelkotten slog igen den tredje pärmen var klockan tolv på natten.
  − Sådärja! utropade igelkotten. Så långt har jag kommit. Som du ser är det mycket renskrivning och detaljarbeten kvar, men huvuddragen är klara. Vad tror du? Blir det nåt att läsa för andra?
  − Det verkar bli jättebra, sa kaninen. Verkligen.
  Han kände sig upprymd av alla dessa äventyr och trevligheter som han fått höra om.

Innan igelkotten gick in till sängkammaren, där fru igelkott hördes snarka, sa man godnatt till varandra.
  Kaninen låg länge vaken. Han tänkte att om han en dag skulle skriva memoarer, så skulle det nog räcka med ett, eller kanske två, pappersark. Han suckade, och sedan fantiserade han om rymdskepp en stund innan han somnade.

Nästa kapitel