Till meny

En spännande väg

När han vaknade sken solen in i rummet, och genom fönstret syntes en klarblå himmel. Herr och fru igelkott hördes då och då prata utanför huset. Kaninen steg upp ur sängen, putsade till pälsen lite och gick ut.
  − Nejmen godmorgon godmorgon! utropade fru igelkott.
  − Hoppas han har sovit gott, fortsatte herr igelkott.
  De höll på och påtade i trädgårdslandet.
  − Ja vi tog en vända i landet, sa igelkotten. Det är väl bäst att passa på när det är så vackert väder.
  Det var verkligen en strålande dag, och det var redan varmt fast det var tidigt på förmiddagen. Det blåste en svag vind.
  Kaninen erbjöd sig att hjälpa till. Han fick låna en kratta och började sedan kratta gångar. Fru igelkott försvann in i huset. Herr igelkott sa några ord ibland, men annars var han tyst och tycktes koncentrera sig på att gräva, rycka och rensa.

Efter en stund blev det frukost, ute i det fria.
  − Vilken underbar morgon, tänkte kaninen.
  Efter frukosten förklarade han att nu måste han ge sig iväg.
  − Ja det var verkligen trevligt det här, sa han.
  − Ja han måste komma hit fler gånger, sa fru igelkott.
  − Ja kom hit snart igen så ska jag visa min växtsamling, sa herr igelkott. Och sen måste vi ju titta på näckrosorna nån gång också.
  − Ja tack då så hemskt mycket, sa kaninen.
  Precis när han skulle gå, kom fru igelkott:
  − Ta den här ryggsäcken med sig. Han får den. Den har varit makens, men han använder den aldrig.
  − Får jag ...? sa kaninen glad och häpen.
  − Javisst ta den, sa herr igelkott. Slit den med hälsan.
  − Jag lade i lite morötter och sallad, tillade fru igelkott.
  Kaninen trodde knappt att det var sant, och när han sakta skuttade iväg från den trevliga, vänliga och omtänksamma igelkottsfamiljen kände han sig mycket glad och mycket vemodig.

Efter en stund delade sig plötsligt vägen i tre mindre vägar, vilka gick åt var sitt håll. Han stannade tvärt.
  − Ojdå, hur ska jag göra nu? sa han för sig själv. Här måste fattas ett beslut.
  Vid vägskälet fanns en platt sten. Där satte han sig och öppnade ryggsäcken.
  − Åh, vilka fina morötter hon har skickat med!
  Där i ryggsäcken hittade han också sylt och bröd.
  − Det här får jag hushålla med, sa han högt och tog fram en morot och stängde sedan ryggsäcken om resten.
  Därefter hängde han på sig ryggsäcken igen. Moroten slängde han rakt upp i luften så högt han kunde. När den åter föll ned på marken så pekade morotens spets längs vägen åt vänster.
  − Jaha, då går jag väl ditåt då, sa han. Tur att den inte pekade tillbaka för då hade jag tvingats kasta en gång till.
  Så åt han upp moroten och gick.

Den nya vägen visade sig bli både intressant och omväxlande. Den kunde, rätt som det var, runda ett jättestort klippblock, bakom vilket öppnade sig en fantastisk vy över en dal som han aldrig förr hade sett. Eller så kunde den arbeta sig in i den tätaste, mest lummiga och vildvuxna skog för att strax därpå följa stranden av en liten trevlig sjö.
  Dessa trakter hade han aldrig förr varit i och heller aldrig hört talas om. Till vänster hade han nu den högsta och mest våldsamma bergvägg han någonsin sett, och till höger ringlade en liten strid bäck längs vägen. Så kom en bro över bäcken, och vips var han på den andra sidan. Nu försvann stigen åter in i en tät skog, vilken snart var passerad, och nu gick den på plankor över en myr. Snart hade vägen sökt sig tillbaka till den lilla bäcken igen, eller om det var tvärtom. Bäcken mötte snart en annan bäck. Denna var betydligt större, och tillsammans blev de rätt så stora.
  − Är det en flod nu? undrade kaninen. Kanske inte riktigt, men en å är det antagligen.
  Och, strax därefter:
  − Men nej! Vilket vattenfall!
  Ån, eller vad det nu var, kastade sig plötsligt ut över ett högt klippstup, och med ett oerhört dån försvann vattnet nedför en avgrund tills det skummande och skvättande slog ned intill en klippa.
  Försiktigt och andäktigt, och även med en aning förskräckelse, följde kaninen stigens slingrande krumbukter nedåt, tills han var nere där vattnet landade, eller hur man nu skulle uttrycka saken. Där satte han sig varsamt på klippan. Vilket dån! Vatten och skum yrde. Aldrig hade han sett något liknande. En lång stund satt han där och såg på det snabbt och våldsamt fallande vattnet, tills han kände sig lätt omtumlad och det kändes som om allting rörde sig. Då reste han sig stapplande, och sedan följde han stigen vidare under återkommande pauser då han tittade bakåt på vattenfallet.
  − Undrar om igelkottens faster har varit här nån gång med kameran? tänkte han.

När han hade kommit så långt att dånet inte längre hördes, satte han sig och öppnade ryggsäcken. Högt sa han för sig själv:
  − Dagens lunch. Eller kanske middag. Hungrig är jag i alla fall, och gott ska det bli.
  Konstigt nog var han inte det minsta rädd, trots att han nu var långt borta i helt okända trakter.
  Två gånger hade han mött andra vandrare. Först var det en älg och sedan en hel familj grävlingar. En ekorre, som verkade ha väldigt bråttom, hade sprungit förbi honom också.
  Men nu hade han gått långt och var trött och behövde både äta och vila en stund. Frågan om han skulle återvända hem, och i så fall när, den hade han inte ens tänkt på. Han var lugn. Fru igelkotts matsäck skulle räcka i många dagar, och detta faktum var allt som behövdes just nu.

Nästa kapitel