Till meny

Värdshuset

Efter lunchen, eller om det var middag, fortsatte han. Han gick och gick. En ekorre till såg han, men den här verkade inte ha lika bråttom. Vägen var fortfarande omväxlande och spännande. På ett ställe gick den på en klippavsats, och han vågade inte kika ner. På ett annat ställe var det jättehög vass på båda sidor, och han hörde några änder snattra med varandra. Så plötsligt, när vägen åter hade svängt runt en klippa, var där ett hus mellan träden. "Värdshus" stod det på en skylt. Han gick fram och knackade på dörren. Ingen svarade. Då knackade han igen, och ingen svarade nu heller. Då öppnade han dörren och gick in.

Där inne var stolar och bord. Det var dunkel belysning. Längst in i rummet fanns en öppen spis, fast det var ingen eld i den. Han såg inte till en enda levande varelse, men det hördes klirr och andra ljud från köket. Det lät trevligt. Han satte sig vid ett bord längst in. Efter en stund var han långt borta i fantasier, och han hade nästan glömt var han befann sig, då en vänlig röst sa:
  − Vad önskas?
  Häftigt ryckte han till, insåg var han var och tittade upp. Rösten tillhörde en kaninfröken, som nyfiket och lite otåligt såg på honom.
  − Vad kostar ett glas hallonsaft och en mazarin? frågade kaninen.
  − Två kronor, svarade den vänliga rösten som faktiskt inte var otålig.
  − Annars har vi dagens special, fortsatte den. Jordgubbstårta och körsbärssaft för en krona.
  − Tack det tar jag, sa kaninen. Men jag har inga pengar. Kan jag diska i stället för att betala, eller finns det kanske nåt annat jag kan göra?
  − Jag ska höra efter, sa den vänliga rösten och försvann.
  Strax var den tillbaka och sa:
  − Det går bra. Ni kan få komma hit och hjälpa till i köket i morgon förmiddag, i stället för vår ordinarie, som är sjuk.
  Det lät bra. Han undrade vad en "ordinarie" var för något, men det fick han väl veta.
  Jordgubbstårtan var fantastisk, och godare saft hade han aldrig druckit.

Sedan flyttade han in i ett lite mindre rum där man kunde titta på TV. Först var det ett program om morotsodling, och sedan var det nyheter fast inget särskilt hade hänt. Sedan var det frågesport, och sedan var det vanlig sport. Det var roligare med frågesport.
  Sedan kom ett program som hette "Kvällssamtal", och där var det en kanin som frågade en annan kanin hur det kändes att komma hem efter så många år. Den där kaninen, som tydligen hade kommit hem, verkade inte vara särskilt intresserad av vare sig det eller något annat. Han ville visst bara prata om sitt nya "projekt", vad det nu var.
  Det var nu många andra på värdshuset också. En del pratade, och andra satt och rökte, och några hade kommit in till honom och såg på TV-programmet om den där kaninen, som inte verkade vara särskilt intresserad av någonting.
  Så var TV-programmet slut. Han tassade bort till hörnet där den vänliga rösten fanns och sa:
  − Nu går jag, men jag kommer och hjälper till i köket i morgon som jag lovade.
  − Javisst, välkommen åter herr ...? sa rösten frågande.
  − Nilsson, sa kaninen. Hassan Nilsson.

Han kom ut och gav sig iväg till en träddunge en bit bort. Det var en varm kväll. Det var sent och det hade blivit mörkt. Han kurade ihop sig under en gran, och han tänkte att det var allt mycket bättre att sova så här än att sova på värdshuset. Förresten, i så fall hade de väl tvingat honom att jobba i köket minst hela dagen, och det trodde han inte att han ville.
  Även den här natten kunde han se stjärnor. Han låg och tittade en stund på några av dem, och sedan tänkte han på henne med den vänliga rösten. Sedan somnade han. Det hade varit en mycket lång dag.

Nästa morgon vaknade han ganska tidigt och gav sig genast iväg till värdshuset för att arbeta av jordgubbstårtan och körsbärssaften från i går. En nervös och magerlagd pingvin tog emot honom och visade vad han skulle göra.
  Först fick han skära bröd i skivor, och sedan fick han skära gurka i skivor och sedan tomater i skivor och två olika sorters korv i skivor och ost i skivor. Sedan blev det potatis i skivor och lök i skivor, och han började förstå att det hela gick ut på att göra skivor av allting.
  Det var ganska trevligt här. De hade en radio som var på och det var ett program med musik från något land långt borta. Han var inte ensam heller. En andra pingvin och en gammal ekorre med grå morrhår sysslade med olika saker. De hämtade kastruller och diskade slevar och hämtade en stol och lade undan saker i lådor och visslade och mycket annat. Här hände ganska mycket. En kanin med glasögon gick ibland förbi med ett papper i tassen och ibland med något paket i tassen och ibland med bara en penna. Ibland såg man honom prata i telefon. Ja här var faktiskt riktigt intressant och inte alls så tokigt att vara. Men henne med den vänliga rösten såg han inte till.

Någon gång framåt dagen kom den nervösa pingvinen och sa:
  − Ja herr Nilsson, nu har Ni verkligen gjort rätt för Er. Ät nu lunch här med ekorren och de andra så kan Ni gå sen. Ni har verkligen varit oss till stor hjälp. Jag vet rakt inte hur vi skulle ha hunnit med allt det här i dag utan Er hjälp. Sån tur att Ni ställde upp. Kan vi ringa Er om vi behöver nån mer extra hjälp framöver? Kan jag ta Ert telefonnummer?
  − Tack men nej, stammade kaninen överraskad. Jag menar. Jag kommer att vara bortrest den närmaste tiden så det kanske blir lite svårt.
  Sedan fortsatte han:
  − Men kanske vi kan göra så att jag ringer er, om jag får tillfälle?
  De bestämde så och han fick ett litet kort. På kortet fanns ett fotografi av värdshuset och ett telefonnummer.
  Så åt han lunch, sa hejdå till ekorren med de grå morrhåren och de övriga, stoppade kortet i ryggsäcken och gick.

Med raska skutt gav han sig av vidare längs den omväxlande vägen. Snart korsade han en liten bäck. Snart en till. Han passerade längs en sjö, han kom upp på ett berg och ned i en dal och upp på ett berg och ned i en dal igen. Sedan korsade han en bäck till och då stannade han, öppnade ryggsäcken och tog fram av fru igelkotts proviant. Ååh, hur han älskade dem, och hur han beundrade dem! Han fick tårar i ögonen och på nosen när han tänkte på fru igelkott och herr igelkott.
  − Undrar vad de gör just nu? tänkte han. De är väl i trädgårdslandet och påtar förstås, och i kväll ska han väl sitta och röka och titta i fasterns gamla fotoalbum.
  Kaninen suckade och åt, och han var glad och ledsen samtidigt. Snart gick han vidare.

Efter ett par timmar var där plötsligt vid sidan av vägen ett postkontor! Han gick in, skuttade fram till disken och frågade:
  − Finns det nån post-restaurang till herr Hassan Nilsson?
  − Poste Restante menar Ni, sa någon med en stor yvig kjol på andra sidan disken, och försvann.
  − Just det, mumlade kaninen.
  Snart var den stora yviga kjolen tillbaka:
  − Nej tyvärr, vi har inte fått nåt.
  − Tack, sa kaninen och gick mot dörren.
  Men just som dörren skulle slå igen bakom honom ropade en annan röst:
  − Herr Nilsson! Herr Nilsson! Ett ögonblick, vänta!
  Han hejdade sig och vände sig om, och någon kom rusande med ett stort brev:
  − Här, herr Nilsson, förlåt oss, vi såg inte, vi håller på att organisera om. Jag hoppas att Ni ursäktar oss!
  Det var ett brev till honom. Ett brev! Det var vitt och rött och det vackraste brev han hade sett. Han stod ensam på gruset utanför postkontoret och höll brevet framför sig med tassarna.
  − Det måste vara hon! tänkte han. Det måste vara från henne. Hon har skrivit till mig!
  Hjärtat bankade, och han var alldeles het om nosen. Han skuttade bort till en träddunge där han fick vara ensam. Varsamt och upphetsat och darrande öppnade han det vackra vita och röda brevet. Det var reklam.
  − Bäste herr Nilsson, läste han. Passa på att utnyttja vårt fantastiska erbjudande ... bla bla bla ...
  Eftersom han inte visste, om det var tillåtet att kasta bort brev som man fått, stoppade han det för säkerhets skull i ryggsäcken.

Den natten sov han under en liten låg, bred och yvig gran. Det hade börjat blåsa. Han drömde om köket på värdshuset, och snart drömde han att någon hade lagt upp honom på en bänk och gjorde skivor av honom.

Han vaknade och det var efter midnatt. Det var inte kallt, men det var kusligt.
  Genom ett hål i gran-taket kunde han se himlen. Även i natt kunde han se några stjärnor, men bara ibland, eftersom mörka moln drev med vinden över himlen och tidvis skymde stjärnorna.
  En röd månskära hade stigit upp över horisonten.
  Han kikade mellan grenarna och såg ut över landskapet.
  − Usch så hemskt det ser ut! tänkte han förfärat. Kolsvarta trädkonturer och en massa mörka, konstiga saker som man inte ser på dagen.
  Han blundade. Sedan kröp han in till mitten av utrymmet under granens grenar. Efter en stund makade han sig lite åt sidan, så att han fick fri sikt mot månskäran genom en öppning mellan några grenar.
  − Vilken intressant sak, tänkte han. Finns det kaniner på månen tro? Hur långt bort kan den vara?
  Han visste att det på sina håll pågick diskussioner då och då angående möjligheten, eller omöjligheten, att bygga en månraket. Han fantiserade:
  − Tänk om jag fick följa med i besättningen i den första raketen!
  Han såg för sitt inre tidningarna:
  − Den första kaninen har landat på månen!
  När han klev ur rymdskeppet och skuttade ut på månens yta skulle han säga:
  − Ett litet skutt för en kanin men ett stort för kaninsläktet.
  Naturligtvis skulle han ha en sådan där rymddräkt som han hade sett.
  − Det finns säkert rymddräkter för kaniner också, tänkte han.
  Plötsligt föll en regndroppe på hans nos, och han ryckte till och glömde att tänka på månen eller rymdskepp.
  Nu såg han inga stjärnor och ingen månskära längre, utan det var bara grått och mörkt. Ibland föll en regndroppe ned mellan granens grenar, och fortfarande blåste det.
  Det var omöjligt att sova mera i natt tydligen. Snart tänkte han på sin mamma och de andra kaninerna, men det ämnet kom han snart bort ifrån och var ombord på ett rymdskepp igen. Den här gången var destinationen Mars.

Så gick en lång natt utan mycket sömn men med många äventyr i fantasin. Det slutade blåsa och det regnade inte längre. Kaninen satt nu med trötta ögon utanför granen på en sten och såg mot öster. Gryningsljuset började komma och horisonten var ljus. En annan lysande himlakropp syntes också nu. Det var Venus, visste han, och det är en planet och alls ingen riktig stjärna. Ibland, som nu, kallas den morgonstjärna, och andra perioder kallas den aftonstjärna. Vacker var den i alla fall.
  Två timmar senare var solen uppe, och kaninen satt fortfarande på sin sten. På olika saker funderade han. Allt möjligt passerade revy. Solen började värma och det skulle tydligen bli en ny vacker dag. Slutligen hade en trött kanin somnat igen.

Nästa kapitel