Det här är en saga "för barn och andra". Rättare sagt är det en saga för barn och för barnet i den vuxne. Följande rader kan sägas vara ett förord för den vuxne:
Sagan tillägnas Carin.
Det är ganska många år sedan vi möttes. Carin var i en och samma person sjuksköterska, diakonissa och psykoterapeut. I de två senare rollerna fick hon för mig den allra största betydelse. Numera har hon lämnat oss, men det är inte bara minnet av henne som består. Dörrar låstes upp, och förblev upplåsta, och de öppnade till vägar som jag aldrig hade sett. Det är privilegierat eller en nåd, och min tacksamhet och glädje över att nu kunna gå dessa vägar går inte att mäta.
En gång, under några månaders tid, skrev vi en saga också. Det var alltså jag som bit för bit skrev den, men utan Carin som intresserad lyssnare hade den nog inte blivit av.
Några år efteråt gick jag igenom och varsamt bearbetade den. Nu, ytterligare några år senare, har jag putsat språket en aning lite här och där. Viktigare är att jag hittade en bortglömd dikt som, tillsammans med en bild från den tiden, kan bli ett litet efterord. Här är sagan nu, för den som vill läsa.
Tiderna är svåra. Då är det förhoppningsfullt att också kunna säga om Carin att hon tycktes ha en orubblig tro på det goda i människan.
16 mars
Björn Backengård